Ett språkrörs testamente

Jag har bestämt mig för att inte kandidera om till språkrör för Grön Ungdom. Den viktigaste anledningen till det är att internkulturen och strukturerna i förbundet tyvärr har dämpat min vilja och lust att fortsätta som språkrör, och i den situationen är det inte rätt att fortsätta. Valberedningens förslag hade inte någon större betydelse för mitt beslut.

Jag är väldigt stolt och nöjd över vad jag gjort som språkrör dessa två år, och Grön Ungdom är på många sätt en fantastisk organisation som gör mycket gott för samhället och världen. Jag rekommenderar verkligen den som är sugen på att förbättra världen och delar vår politiska syn att engagera sig i förbundet! Att under dessa år fått vara ett av förbundets två främsta ansikten utåt har varit en ära, känts meningsfullt, spännande, roligt och varit otroligt lärorikt.

Alla organisationer har sina problem, och Grön Ungdom har definitivt sina utmaningar att ta itu med. Förbundet har en stor potential, och när vi har en värld att rädda finns det mycket att göra. För att kunna förbättra oss ytterligare finns det ett antal organisatoriska och strukturella problem jag vill lyfta fram, tillsammans med de lösningar jag ser. Som sittande språkrör finns det mycket man av olika skäl inte kan säga. Nu när jag inte kommer att vara det längre vill jag ta tillfället i akt att skicka med några budskap som jag tror att organisationen har stor nytta av att ta till sig: mitt ”testamente” om man så vill. Jag vet att texten är rätt lång men jag hoppas att du kan ta dig tiden att läsa den, tänka igenom det hela och bilda dig en egen uppfattning.

Texten nedan är framförallt riktad till medlemmar i Grön Ungdom. Om några utomstående finner den intressant och användbar är det bara en bonus. Jag har några allmänna punkter som är riktade till hela organisationen, några mer specifika kring språkrörens roll och till sist några som är mer inriktade till förbundsstyrelsen. Min önskan och mitt syfte med att skriva detta är att organisationen ska nå en vändpunkt när det gäller dessa utmaningar. Visst formar individer en organisation, men kanske är det framförallt organisationen och dess strukturer som formar individerna i den. När det kommer till de problem jag lyfter upp är det framförallt strukturerna och internkulturen som är problemet – inte enskilda personer. Om du känner igen dig i min beskrivning av organisationens problem och vill se en förändring är det nu upp till dig som medlem att se till att det blir så!

Om hela organisationen

Använd inte samma ton internt som externt

De flesta vet att tonen i den politiska debatten kan vara ganska hård. Det kan man ha olika åsikter om och kanske vilja förändra, men i alla fall till en viss gräns tror jag att det är oundvikligt att det blir så när politiska partier står mot varandra och det ofta krävs en lite hårdare ton för att nå ut med sitt budskap i traditionella och sociala medier. Det är i grunden bra om medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund anpassar sig till det, till en rimlig nivå såklart, för att kunna påverka mer. Men det stora misstaget som jag uppfattar att ganska många i organisationen gör är att använda precis samma ton internt i förbundet. Det visar på en dålig medvetenhet om att olika sammanhang kräver olika sorts kommunikation, eller en ovilja att ta ansvar för konsekvenserna av ens handlingar. Internt borde vi ha en helt annan ton, för att medlemmar ska trivas och för att bygga oss starkare. I en politisk debatt brukar uttalanden vridas till motståndarens nackdel, och många letar efter brister i den andres argumentation och är inte sena att påtala det för alla. Internt borde vi sträva efter att i första hand förstå varandra, och att oklara uttalanden tolkas välvilligt istället för illvilligt. Om man sedan märker att det finns oenigheter är det helt i sin ordning att kunna samtala eller debattera om det, och kanske tas det därefter ett bättre beslut, men debatt och kritik ska komma i andra hand – samtal och vilja att förstå ska komma i första hand. En del verkar ha en direktlänk mellan sina tankar och tangentbordet – det är inte professionellt och gynnar inte vår sak. Vi måste komma ihåg att vi är överens om det mesta, och det finns många exempel på organisationer och partier som har förlorat inflytande på att interna motståndare har setts som viktigare att bekämpa än de externa.

Fråga hur du kan hjälpa till istället för att säga ”gör mer!”

De flesta av oss som är mycket engagerade i Grön Ungdom har fullt upp. Många lägger redan ner mycket tid och energi på engagemanget, många har andra engagemang och aktiviteter. Vi har tyvärr en dyster historia av människor som bränner ut sig i Grön Ungdom – från tidigare språkrör och förbundsstyrelseledamöter som jag själv har kännedom om, till säkerligen många lokalt och regionalt aktiva. På samma sätt som vår politik strävar efter att vara långsiktigt hållbar borde vi sträva efter en internkultur där vårt engagemang är långsiktigt hållbart. Om någon bränner ut sig efter ett år, eller ledsnar på engagemanget av olika skäl, har kanske tio års vidare engagemang gått förlorat.

Om du ser att mer behöver bli gjort, och så är det ju ofta – vi har ju en värld att rädda – tänk då hellre på att uppmaningen ”gör mer” sällan hjälper utan tänk istället på hur man skulle kunna prioritera bättre, hur du skulle kunna vara ett stöd för personen att kunna hålla sin prioritering, om finns det smartare och mer effektiva sätt att nå våra mål och sist men inte minst: om du själv hugga i och hjälpa till.

Jag känner inte alla som har varit språkrör för Grön Ungdom på riksnivå men jag vågar ändå påstå att vi inte har haft något språkrör som inte har lagt ner sin själ i uppdraget och gjort sitt allra yttersta för att göra ett bra jobb. Att i det läget i princip endast höra ”du måste göra mer av det här” från många olika håll hjälper lite – utan gör det snarare svårare att hålla prioriteringar och jobba lagom mycket. Samma sak tror jag gäller för många andra i organisationen. Vad blir då följden om vi sätter mer press på varandra? Jag tror att den vanligaste konsekvensen är att vi tummar mer på redan kraftigt beskuren fritid eller försummar sömn ännu mer, vilket ofta leder till sämre arbetskapacitet och sämre resultat. Även om det kortsiktigt skulle ge positiva effekter på resulteten är det en kortsiktig lösning som riskerar att sluta i att någon bränner ut sig eller tappar lusten för sitt engagemang.

Det finns säkert vissa som kan behöva och presterar bättre med lite piska, med mer press. Personer som kanske är lite lata om ingen driver på dem, eller personer som behöver press för att prioritera Grön Ungdom framför andra saker, men min bestämda uppfattning är att dessa personer är i klar minoritet bland dem som är engagerade i Grön Ungdom.

Ge mer beröm

Detta gäller särskilt män i förbundet. Denna punkt hör ihop med punkten ovan. Vissa tänker nog att kritik är det enda sättet att påverka, att genom att belysa ett problem och peka ut vem som man uppfattar som skyldig för det så skapar man tryck för förändring. Det funkar säkert ibland, och för vissa typer av människor, men min övertygelse är att det oftast är mer effektivt och definitivt bättre för stämningen i organisationen att skapa förändring genom att istället berömma och uppmuntra det man vill se mer av. Det tränger förhoppningsvis ut problemen man kanske reagerade på från början. Det är värt att reflektera över hur det kommer sig att vissa som avskyr Björklunds skolpolitik, som har piska som lösningen på det mesta, ofta själva använder sig mest av piska i sina försök att påverka organisationen och personer åt olika håll. Kanske är det omedvetet, kanske är det för att det är lättare och bekvämare att ta fram piskan än att försöka lösa problemet själv eller komma med beröm och konstruktiv kritik. Hur som skulle organisationen må bättre av mer beröm.

Vad vi gör i Grön Ungdom är inte allt

Jag förstår vad det är som gör att många lägger mycket tid och energi på interna diskussioner och strider om olika frågor eller val. Grön Ungdom har en mycket viktig roll och uppgift att fylla i Sverige, och vad vi gör och hur vi gör det spelar stor roll. Framförallt har vi potentialen att spela en ännu större roll. Med det sagt är det också vettigt att vårt engagemang för olika saker får rätt proportioner; Ska vi lägga vår energi på att övertyga personer i samma förbund om en förhållandevis marginell fråga, eller ska vi lägga vår energi på att ta debatten mot andra politiska krafter i samhället och arbeta för att nå ut med våra idéer och våra förslag till människor som ännu inte är en del av den gröna rörelsen? När man brinner starkt för en organisation, när ens Facebookflöde fylls av interna diskussioner, när man har vänner som är inkopplade i olika strider och så vidare förstår jag att det är lätt att dras in i det, men min uppmaning är ändå att ibland lyfta blicken lite och fundera över vilken kamp som är viktigast att ta.

De som avgått från ledande positioner borde antingen hålla sig borta eller stötta sina efterträdare

Jag vet själv hur nedbrytande motsatsen är. Som avgånget språkrör lovar jag härmed att jag, i den mån den nya ledningen önskar, ska stötta dem och komma med tips, men att annars hålla mig undan. Jag har ett fortsatt brinnande engagemang för politiken, och det är mycket möjligt att jag senare kommer att engagera mig på något håll i Miljöpartiet. I Grön Ungdom kommer ni dock inte att se mig engagerad framöver, för jag tror att det skulle ha fler nackdelar än fördelar för organisationen. När det kommer till att vara ett stöd för sina efterträdare är mina och Rebeckas förträdare Maria Ferm och Jakop Dalunde alldeles utmärkta förebilder.

Se upp med internpopulismen

Vill vi ha språkrör som i första hand anstränger sig för att vara bra ansikten inåt mot de egna medlemmarna eller utåt mot media, allmänhet, Miljöpartiet och andra organisationer? Det bästa är såklart om det går att kombinera, men ibland finns det en motsättning. Mitt svar är givetvis att det är ett bra ansikte utåt som är det viktigaste. Om språkrör och/eller förbundsstyrelsen tar till, eller känner sig tvunga att ta till, internpopulism leder till att organisationen inte når sina mål lika bra. Många avskyr populism bland politiska partier, och det är helt riktigt. Det är skadligt på många sätt och gynner inte folket. På samma sätt är det med populism från ledningen i en organisation. Vi har många i Grön Ungdom som är otroligt begåvande, kunniga och erfarna i både det politiska arbetet och det internt organisatoriska. Trots det får förbundsstyrelseledamöterna, och språkrören som jobbar heltid med Grön Ungdom, går på många möten med Miljöpartiet på riksnivå och så vidare, generellt insikter och en överblick som många medlemmar saknar. Denna generella skillnad i kunskapsnivå beror på att man har olika roller i organisationen och inte på att vissa skulle vara mycket klokare eller smartare än andra. Som en följd av det borde ledningen i en organisation, efter gott förankringsarbete och en ödmjuk medvetenhet om att också de själva kan ha fel, i slutändan ta de beslut och göra de prioriteringar som de anser är bäst för organistionen och för den samhällsförändring alla i organisationen kämpar för. En ledning som bara utgår ifrån att minimera intern kritik och maximera sin popularitet tar inte ansvar. En ledning som tar ansvar måste ibland ta beslut som riskerar att möta hård intern kritik.

För att undvika internpopulismen gäller det för dem i ledningen att ta sitt ansvar, men det handlar också om att de som väljer ledningen bör vara vaksamma mot internpopulism. Ibland är det absolut ledningen som har fel, ibland kan de behöva bytas ut mot andra som kan göra ett bättre jobb, men ibland kan en medlem i organisationen också behöva fråga sig om det verkligen är det hen sponant gillar som är det klokaste beslutet. För att ta ett mer konkret exempel kan det vara så att ett mediautspel där Grön Ungdom kritiserar Miljöpartiet är något som kan vara populärt bland de egna medlemmarna och att det skapar en häftig känsla hos medlemmar av att vara en del av det hela, men att utspelet kanske är osakligt, försämrar relationen till MP och därmed undergräver vår långsiktiga möjlighet att påverka, går emot Grön Ungdoms tidigare linje och framställer oss som oseriösa eller något annat. I det läget kan det bästa beslutet, för den samhällsförändring vi kämpar för, vara att inte göra utspelet – alltså att inte vara internpopulist.

Snacka inte skit

Om du tycker att någon gör något fel – säg då det till den personen så att personen får en chans att förändra det. Om du inte kan eller vill säga det direkt till personen är det lika bra att du inte säger det till någon. Om du bara behöver någon att prata om saken med– så kan det ju vara när man är upprörd över någonting – prata då med någon som kan hålla det för sig själv. Skitsnack och baktalande drabbar i slutändan alla, men personer i toppen av en organisation som drabbas av det är ofta på grund av sin roll förhindrade att ge en motbild, och då kan den bild som sprids av en konflikt eller en händelse bli väldigt obalanserad och osann.

Mindre makt till männen

Mentorskapsprogrammet för tjejer som nu föreslås är utmärkt, men det räcker inte. Det är oftast inte kvinnornas beteende och attityder som är problemet och det som behöver förändras, utan männens beteende och attityder. Här behöver män som tar plats och agerar odemokratiskt bli medvetna om problemet och sin egen del i det, och framförallt börja agera feministiskt och inte bara ha feministiska politiska åsikter. Ett sätt för andra att påverka strukturerna och maktförhållandena är att tänka över, och medvetet förändra, vilka personer och vilket beteende som de själva uppmuntrar på olika sätt.

Värdera arbetet som inte syns

Denna punkt hör till viss del ihop med den om internpopulism. Jag ser en tendens inom förbundet att där mer utåtriktat arbete där en person profilerar sig själv mycket, som att synas i media, sociala medier, i den interna debatten och så vidare värderas högt (dessa personer är oftare män). Det är bra förmågor och sådant som bör uppmuntras, men vi får ett problem när internt arbete, som oftast inte syns så mycket för andra, som exempelvis att förbereda möten och olika aktiviteter, reda ut interna konflikter, tänka långsiktigt för organisationen eller avdelningen, ha kontakt med MP på olika nivåer och så vidare, inte värderas så högt (dessa personer är oftare kvinnor).

Denna obalans tror jag förklaras dels av patriarkala strukturer, dels av att det mer utåtriktade arbetet är lättare för andra i organisationen att se, och därmed värdera. Även om det finns förklaringar tror jag att förbundet skulle tjäna på att ändra dessa strukturer. Det som ska ge en person bättre chans att bli vald till exempelvis förbundsstyrelsen är kanske inte i första hand hur hen twittrar, utan hur hen jobbar organisatoriskt. Givetvis, om förbundsstyrelsen ska jobba mycket med externt påverkansarbete blir ju exempelvis twittrandet relevant, men min poäng är att vi i organisationen måste bli bättre på att värdera det som är relevant för just uppdragen som vi ska välja personer till, och inte bara utgå ifrån en allmän uppfattning om att ”den personen är duktig”. Att få rättmätig uppskattning för sitt arbete är dessutom en viktig faktor för att känna lust att fortsätta arbeta.

Var öppen för nya idéer – mindre makt till den vita medelklassen

Att Grön Ungdom alltför mycket domineras av vita medelklass- och akademikerbarn är svårt att förneka. Min bild är att vi gärna pratar om att vi vill välkomna personer med annan bakgrund och från andra delar av samhället, med erfarenhet från andra organisationer, och så vidare. Det är utmärkt, men jag upplever att det i praktiken finns en liten acceptans för nya idéer och en liten vilja att tänka nytt. Visst ska vi lära oss av vad vi har gjort tidigare och vad som görs av andra som redan är i organisationen, men i grunden är ”vi har alltid gjort så här” ett värdelöst argument. Mycket av det vi gör är utmärkt, men mycket av det vi gör är uselt. Vi ska inte slänga oss över alla nya idéer bara för att de är nya, men vi ska heller inte avfärda nya idéer bara för att de är … nya. Konservatism är sällan något bra, varken i samhället eller i organisationer.

För att komma ifrån detta, tror jag att en viss grupp som ska fatta ett beslut behöver definiera tydliga mål för vad man vill uppnå, och sedan värdera både nya och gamla förslag på hur man kan nå dessa mål efter precis samma måttstock. På detta sätt tar vi bättre tillvara på influenser och idéer från nya medlemmar, till stor nytta för förbundet, och dessa nya personer kommer också att känna sig bättre välkomnade. En följd av detta är också att argumentet ”hen har lång erfarenhet i förbundet och borde därför väljas” absolut kan fortsätta att vara relevant, men att ”hen har lång erfarenhet av något som många andra saknar” bör uppvärderas.

Det kan vara bekvämt att gilla lika, att alla är stöpta i samma form, hänger i samma gäng och har samma erfarenheter. Det kan vara ett sätt att slippa ta konflikter och slippa få sina uppfattningar ifrågasatta. Dock tror jag det leder till klart sämre resultat för organisationen, och har man bara bra strukturer för att hantera oenigheter behöver risken för alltför uppslitande konflikter inte vara så stor.

Om språkrörsuppdraget

Vill du ha språkrör eller ordföranden?

Den som i första hand borde få frågan ”hur tycker du att organisationen ska utvecklas?” borde vara den som vill vara sammankallande i förbundsstyrelsen, och övriga kandidater till förbundsstyrelsen. Språkrören har absolut en viktig del i organisationens utveckling, genom att de själva är en del av förbundsstyrelsen och genom att hur språkrören väljar att arbeta även har en inverkan på organisationens utveckling. Men som ansvarsfördelningen på Grön Ungdom riks ser ut nu, och som det har varit tidigare i alla fall så länge jag vet, är det organisatoriska i första hand inte språkrörens ansvar. Det är hela förbundsstyrelsens ansvar och sammankallandes ansvar – i synnerhet om hen har en ordentlig arvodering för sitt uppdrag.

Den som vill att språkrören ska ha det huvudsakliga ansvaret för förbundets organisatoriska utveckling, och den som följaktligen borde vilja att språkrören också ska ha makt, mandat och resurser att jobba med det, söker snarare en traditionell ordförande än ett språkrör. Det kan hända att vissa vill ha den modellen, men det är inte så det har fungerat hittills i Grön Ungdom (det är inget argument, utan en upplysning), och jag själv trycker att en ansvarsuppdelning i organisatoriskt och politiskt ledarskap mellan språkrör och sammankallande har många fördelar och bör behållas.

Orealistiska förväntningar på språkrören

Det finns en tendens att se problem hos sig själv, se brister i organisationen, och projicera det på språkrören och tänka att ”det borde de göra”. Det är en bekväm lösning, men ingen lösning som funkar. Även om språkrören har privilegiet att arbeta heltid med politik, och det ofta är duktiga personer som väljs till posten, finns det även för ett språkrör bara 24 timmar på dygnet. Även ett språkrör behöver sova, och även ett språkrör presterar bäst om hen är ledig ibland. I vissa andra ungdomsförbund har ordföranden personer som arbetar för dem. Så är det inte i Grön Ungdom. Min uppfattning är att om några språkrör skulle lyckas uppfylla dagens sammantagna förväntning från olika håll så har de antingen lyckats bygga upp en illusion, får kredd för arbete som någon annan egentligen har gjort, eller är internpopulister (se egen rubrik). Jag kan såklart ha fel, och det kanske kommer ett språkrör som kan prestera mycket mer än vad jag eller tidigare språkrör jag sett kunnat göra, men det ska i så fall vara extraordinärt, som ett hopp högt över ribban och inte som något som nätt och jämnt når över den.

Organisationen får den ledarstil den förtjänar

I en ledande position, till exempel som språkrör, har du givetvis ett stort ansvar för ditt eget beteende. Samtidigt formas du mycket av din omgivning och omständigheterna, och måste agera utifrån den verklighet som finns. Jag uppfattar att det i Grön Ungdom finns ett ledarideal som inte går ihop med den interna kulturen i förbundet. Idealet är att personer med makt ska vara inlyssnande, erkänna och visa misstag och brister, kunna ändra sig, ta hjälp av andra, och så vidare. Detta ideal kräver att andra personer – såväl i samma styrelse som i förbundet i stort – agerar så att det är möjligt att ha denna ledarstil. Det krävs att de stöttar, visar förståelse för svaghet och brister, är konstruktiva och inriktar sig mer på att hjälpa ledaren att inte göra fel i framtiden istället för att peka ut och döma fel som har begåtts. Med den hårda ton som finns på flera håll, som har diskuterats mycket i den interna gruppen på Facebook, är det enligt mig nära på omöjligt att uppfylla detta inlyssnande och ödmjuka ledarideal. Med den omgivningen drar sig ledare undan för att slippa dras ner och påverkas för mycket av detta, och blir och uppfattas som avskärmade från vanliga medlemmar, eller så sätter de hårt mot hårt och blir mer av kalla maktspelare som istället för att ta till sig av kritiken försöker tysta den. Samma resonemang kan användas för att beskriva en styrelse i sin helhet, gentemot medlemmarna som har valt dem. Organisationen har ett val, och får den ledarstil den förtjänar.

Förbundsstyrelsen

Håll ihop i förbundsstyrelsen

En bra fungerande förbundsstyrelse måste kunna arbeta tätt ihop, lita på varandra, visa svagheter och vara ärliga mot varandra. Detta ställer stora krav på alla förbundsstyrelseledamöter att kunna hålla vissa saker inom gruppen och stå upp för varandra även när det blåser. Som förbundsstyrelseledamot kan man räkna med att få frågor och ibland kritik riktad mot sig. Ibland är det någon annan som har tagit beslutet, eller är huvudansvarig för frågan. Det kan såklart kännas jobbigt, men är något man måste kunna ta om man kandiderar till uppdraget. Om det är beslut du själv inte riktigt håller med om men som någon annan har fått mandat att fatta, säg då att personen har fått mandat att fatta beslutet själv och varför du tycker att det är rimligt att det är så. Om du varit med att fattat beslutet, men inte fått din vilja igenom, har du en skyldighet att åtminstone förklara hur majoriteten tänkte och svara på frågor kring det, även om du har svårt att själv argumentera för beslutet. Om det är beslut som hela styrelsen förväntas ställa sig bakom, har naturligtvis den som är huvudansvarig för frågan en skyldighet att bjuda in övriga styrelseledamöter att få den information de behöver, och ge övriga möjlighet till ett reellt inflytande. Det är svårt att försvara ett beslut man inte känner till, eller inte känner till argumenten bakom. Att informera om sitt arbete och sina beslut och ge andra rimliga möjligheter att ge input eller att påverka, är något som tar mycket tid. Det kan vara frustrerande att behöva lägga dyrbar tid på detta, men min erfarenhet är att det i längden är värt det. Att inte prioritera tid för förankring och information om vad jag gör, var kanske mitt största misstag som språkrör.

Några generella principer: Den som har makt, informell eller formell, måste också ta ansvar, och ta ansvar utöver sig själv. Den som har ansvar för en fråga, ska också ha makt och handlingsfrihet att kunna göra något åt frågan. Med makt följer ansvar. Med ansvar bör makt följa.

Någon måste ha ansvar för konflikthantering

För att förbundsstyrelsens arbete ska fungera bra krävs det mycket förberedelser av möten, bra processer kring beslut, att tid läggs ner på teambuilding med mera. En annan viktig del är att konflikter måste kunna hanteras på ett bra sätt om (när) de dyker upp. Då är det viktigt att någon, förslagsvis sammankallande, kan ta ett steg tillbaka, analysera situationen, prata med de inblandade, och föreslå en process och en väg framåt för att förhoppningsvis kunna lösa problemen. Språkrören har svårt att ta den rollen själva, för att det inte är ett ansvar som ingår i uppdraget och risken är ganska stor att de själva är en del av konflikten.

Ha tydliga mandat och förväntningar

Tydliga förväntningar och mandat, alltså beslut om vem som har frihet att ta vilka beslut på egen hand, är otroligt viktigt för att undvika konflikter, frustration och besvikelser. Det är alltid viktigt, men extra viktigt om det blir oenighet eller förtroendet blir lågt mellan personer i en styrelse (inklusive språkrören). Om förtroendet för varandra är lågt, så kommer vissa att tendera att vilja skydda sitt arbete från de andras insyn och påverkan, samtidigt som andra kommer att vilja lägga sig i lite för mycket i samma arbete. Oavsett var denna maktkamp landar kan det få negativa konsekvenser. Att en styrelse får för lite inflytande över någons arbete kan vara negativt, samtidigt som det kan vara ett enormt slöseri med tid och energi om alla ska lägga sig i allas arbete. Här behövs tydliga mandat som är beslutade om på förhand.

När det kommer till att besluta om mandat, ansvarsfördelning och förväntningar är det allra bästa att nå konsensus, istället för att ta majoritetsbeslut. Att bli överkörd av en majoritet i en enskild sakfråga kan de flesta acceptera och tycka är rättvist, men att bli överkörd av en majoritet om den mer grundläggande frågan om hur styrelsen ska ta beslut, och vilka beslut styrelsen överhuvudtaget ska fatta och vilken makt personen själv ska ha – det är mycket svårare.

En fråga som har varit otydlig under hela mitt språkrörsskap är vilket mandat språkrören har när det gäller politiska ställningstaganden och prioriteringar och upplägget av det egna arbetet som språkrör. Å ena sidan är språkrören valda direkt av årsmötet och har ofta genomgått en stor granskning och tydligt deklarerat sina politiska åsikter och politiska strategi innan de blev valda. Förbundsstyrelseledamöter har sällan valts av årsmötet på dessa grunder. Å andra sidan är förbundsstyrelsen de slutgiltigt ansvariga för hela förbundets arbete och framtid mellan årsmötena, och detta kan ses som ett argument för att styrelsen ska ha möjlighet att köra över språkrörens vilja, även när det gäller språkrörens eget arbete. Å ena sidan är det bra att fler kloka hjärnor, som har sett saker ur andra perspektiv, tar beslut om språkörens arbete. Å andra sidan är det svårt och tidskrävande för förbundsstyrelseledamöter att skaffa sig den kunskap som krävs för att kunna fatta kloka beslut på det området. Den här frågan behöver redas ut, åtminstone inom varje enskild styrelse, men ännu hellre på ett större plan, med stadgeändringar om det så behövs.

Hejdå!

Med dessa ord vill jag önska alla er som fortsätter kämpa i organisationen ett stort lycka till! Grön Ungdom gör idag många fantastiska insatser, på alla nivåer av förbundet, har många otroligt sympatiska och begåvade medlemmar och organisationen har en mycket viktig roll att fylla om vi ska kunna rädda den här världen från miljöförstöring, rasism, sexism, fattigdom, djurplågeri, vita kränkta män, alliansregeringar och annat otyg. Jag är på er sida!

Om du håller med om mina ord, fundera gärna på dem, prata med andra och tänk på vad du kan göra för att förbättra organisationen ytterligare. Hur agerar du själv, vilka beslut är du med och tar på riksårsmötet, vad kan ni göra i din avdelning, region eller kanske förbundsstyrelsen? Låt dig inte nedslås om du tyckte att jag här har målat upp en mörk bild av organisationen – alla organisationer har sina problem och problem och är till för att lösas. Dela gärna denna text om du tycker jag har skrivit något som andra i förbundet också skulle behöva läsa!

För min egen del planerar jag att om någon månad flytta till Egypten och bo där i kanske ett år för att bättra på min arabiska. Mitt engagemang frågorna vi kämpar för är fortsatt väldigt starkt, och det är inte alls omöjligt att jag engagerar mig i Miljöpartiet på något sätt lite längre fram. Mig går det ingen nöd på, och det kommer framöver inte gå någon nöd på mig heller. Med ett lån från det språk jag snart tänker omge mig med säger jag: shukran wa ma3a ssalama!

Annonser

7 responses to “

  1. Skulle du vilja engagera dig i ett nytt part så finns ett bra alternativ (på pappret) som heter http://www.allasparti.se. Välkommen!

  2. Bra att du skriver av dig kring dina erfarenheter och tankar kring ledarskap och organisationen, det är viktiga perspektiv!

  3. Väldigt viktiga (och svåra) saker att arbeta vidare med. Bra att du tar dig tid att dela med dig av dem. Jag var aktiv i GU i 10 år och gick ur för ett par år sedan när jag kände att jag blivit för gammal. Är och har varit med i många föreningar, organisationer och förbund och har sett samma problem som du beskriver i princip i allihop. GU, nu när jag tänker tillbaka på det och jämför med andra organisationer, kändes ovanligt friskt och lätt att ha att göra med vad gällde förändringar, interndemokrati osv.

    Hoppas att du hittar en plats du trivs på efter språkrörsskapet och att du blir kvar inom den gröna rörelsen!

  4. Lennart Olsen

    Kloka ord. Lycka till och hoppas vi ses mer i framtiden.
    Lennart Olsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s